När man diskuterar olika länders ekonomi finns det många olika sätt att jämföra på. Man kan givetvis diskutera hur mycket rikt landet är. Detta ger emellertid ingen bra bild av fördelningen av pengarna inom landet. Det ger inte heller någon bra bild av hur pengarna används. Går de till militären eller till skolan. De vanligaste måtten för att jämföra länders rikedomar heter:
BNP – Är en förkortning för Bruttonationalprodukt och är ett mått på värdet av alla varor och tjänster som produceras i ett land under ett år. Detta gör att svarta jobb inte kommer med i dessa siffror. Inte heller brödbakning, gräsklippning mm kommer med, bara köpet av ingredienserna och gräsklipparen. Detta missgynnar fattigare länder eftersom stora delar av deras ekonomi görs själva, lite utanför samhället. BNP säger heller ingenting om fördelningen av pengarna inom landet. Det kan ju vara vissa människor som har enorma tillgångar medan de flesta lever fattigt. BNP tar inte heller hänsyn till hur mycket utsläpp som görs i naturen.
HDI – Är en förkortning för Human Development Index och är ett mått som visar landets mänskliga utveckling. Detta är metoden som FN använder. I detta mått mäter man landets BNP, men även medellivslängd, barndödlighet, utbildning mm.
GDI – Är en förkortning för Gender-related Development Index och mäter i princip samma sak som HDI, men som visar det i skillnaden mellan kvinnor och män i varje land.
Ekonomiska system
Ett lands ekonomiska system handlar om hur man ser på statens inblandning i företagandet i landet. Ska staten lägga sig i vad som ska tillverkas i ett land? Ska staten stötta vissa verksamheter? Var i landet ska företagen ligga? Vilken teknik ska användas? Ska alla tjäna lika mycket? Hur stor del av vinsten på ett företag ska arbetarna få? Hur mycket ska man kunna tjäna i lön? Det finns tre olika synsätt på detta. De är:
Planekonomi – Innebär att staten bestämmer och äger allting i landet. Staten gör upp en långsiktig och en kortsiktig plan på vad som behövs i landet och när och hur och var det ska produceras. Priset på varorna bestäms av staten som även bestämmer lönerna på arbetarna. Syftet med detta är att styra och kontrollera människor till rättvisa förhållanden.
Marknadsekonomi – Staten lägger sig inte i någonting. Företagare äger själva sina företag och priset på varor och tjänster, till och med på löner bestäms av marknaden egna krafter. Syftet med detta är att låta alla människor sträva efter mesta möjliga vinst där vissa lyckas och vissa inte.
Blandekonomi – I praktiken finns det inget land som helt och hållet varit planekonomi eller marknadsekonomi. Därför har alla länder egentligen en blandekonomi även om den kan se ut på väldigt olika sätt. Men man har ändå en dominerande åsikt åt något håll. Därför säger man ofta att vi har marknadsekonomi i t ex Sverige även om detta inte till hundra procent är sant. Tankarna om vad staten ska lägga sig i kan alltså variera mellan länderna. Det kan vara t ex att hindra både för höga och för låga löner. Det kan vara att staten ska stödja vissa produkter, t ex jordbruket, för att det ska finnas i landet vid eventuella katastrofer, krig mm.
Konkurrens
Som du läst finns det alltså olika sätt att se på hur man vill ha en ekonomi. Även om man vill ha en marknadsekonomi kan det ibland vara svårt i praktiken. Detta gäller särskilt på mindre orter eller om stora företag köper upp många småföretag och bildar jättestora koncerner. Konkurrens innebär att många tävlar på samma villkor. Det kan vara svårt vid just sådana tillfällen. Då finns det olika namn för det. De är:
Monopol – Innebär att det bara finns en enda säljare. Monopol kan det bli på t ex små orter, där det kanske inte skulle gå att ha flera stycken affärer. Det kan också bli monopol om ett företag köper upp sina konkurrenter. Ibland bestämmer staten att det ska vara monopol på någonting, t ex järnvägar, utbildning mm. I Sverige har t ex Systembolaget monopol på att sälja sprit, vin och starköl.
Oligopol – Innebär att det finns bara några få dominerande aktörer på marknaden. Det blir allt vanligare att företag köps upp och går ihop och bildar stora företag eller kedjor. Exempel på detta kan vara t ex bensin där det bara finns ett fåtal olika företag att handla av.
Monopolistisk konkurrens – Innebär att det visserligen finns många olika företag på marknaden, men de tävlar inte på lika villkor. Detta är vanligt om någon av dessa har ett speciellt märke. Ett exempel på detta kan vara märkeskläder. Det finns givetvis många olika tillverkare av jeans, men vill alla bara ha ett särskilt märke finns det i praktiken ingen tävlan, alltså en slags monopol.
Fri konkurrens – Innebär helt enkelt att många tävlar på lika villkor. Utbud och efterfrågan bestämmer priset. Det ska alltid finnas valmöjligheter på en vara eller en tjänst. Detta gör att både priset och kvaliteten ökar för oss konsumenter.
Produktionsfaktorer
Alla företag behöver olika slags resurser för att klara av att göra sina varor eller tjänster. Dessa resurser kallas ibland för produktionsfaktorer. Man brukar dela in dessa i tre grupper. De är:
Naturtillgångar – innebär skog, vatten, mineraler, odlingsbar mark mm.
Arbetskraft – innebär att någon måste göra jobbet. Det kan vara både många människor eller väldigt kunniga människor. Det beror ju på vad företaget gör.
Realkapital – innebär de maskiner, verktyg, lokaler, utrustning mm som behövs i företaget.
Ett land som har mycket tillgång till både naturtillgångar och kunnig arbetskraft blir ofta rikt och kan lägga mycket pengar på utbildning, realkapital, vägar, telenät mm. Detta gör då landet ännu rikare.
Informationen är hämtad från samhallskunskap.se – gratis läromedel på nätet